MENY
Eskilstuna kommun

När fru grevinnan kunde styra Öja

av Nils Mossberg

På 1860-talet kunde en ensam kvinna själv stå för närmare hälften av rösterna i en kommun och i teorin själv styra kommunen. Så var bland annat fallet i Öja.


Stora Sundby slott. Foto: Olle Forsslund.

Den här skrivelsen handlar inte, som titeln antyder, om när fru grevinnan styrde Öja utan om det system som tillät en ensam kvinna eller man att få egen majoritet i den kommunala församlingen.

Öja var en egen landskommun från 1863 till 1951. I kommunen sammanställdes år 1864 en så kallad fyrktalslängd som låg till grund för hur många röster var och en hade vid kommunalstämman, som var kommunens högsta beslutande organ. Längden finns bevarad i Öja kommunalnämnds arkiv hos Eskilstuna stadsarkiv. Totalt delades 9 183 fyrkar ut till 119 personer. En person - fru grevinnan de Geer till Stora Sundby - hade ensam närmare hälften av fyrkarna och därmed nästan hälften av rösterna i kommunen. Totalt hade hon 4 526 fyrkar, vilket motsvarar 49 %. Den person som hade näst mest fyrkar var brukspatron Celsing med 324 stycken. En av dem som hade minst fyrkar, sex stycken, var Anders Andersson på torpet Bottenlösa.

Fyrktalslängd

I Öja har vi alltså en situation där en ensam kvinna hade närmare hälften av rösterna i kommunen. Detta 56 år innan kvinnlig, och därmed allmän, rösträtt infördes i de kommunala valen år 1919.  Vem var då fru grevinnan, vad var det för kommun hon kunde bestämma så mycket i och vilka regler och tankar låg bakom hennes potentiella inflytande?

Fru grevinnan

Fru grevinnan hette egentligen Ulla Sprengtporten och föddes på Sparreholm år 1793. På sin 17-årsdag den 20 augusti 1810 gifte hon sig med den stormrike greven Carl de Geer. Excellensen greve Carl de Geer dog år 1861 och Ulla Sprengtporten blev ägare till Stora Sundby i Öja, Kulla Gunnarstorp i Skåne, Yxtaholm utanför Flen, Stora Wäsby och Leufsta bruk i Uppland samt Utansjö i Ångermanland. Det stora arvet är som vi ska se en stor del av förklaringen till att fru grevinnan kunde ha närmare hälften av rösterna vid kommunalstämman i Öja.

Öja kommun

När Kongl. Maj:ts nådiga förordning om kommunalstyrelse på landet trädde i kraft den 1 januari 1863 (SFS 1862:13) bildades även Öja kommun. Kommunens huvuduppgift var, liksom för övriga landskommuner, att ansvara för fattigvården och att i övrigt ”wårda sina gemensamma ordnings- och hushållnings-angelägenheter”, som det står i lagen. Införandet av kommuner innebar att sockenstämmorna som länge utgjort basen för den lokala politiken på landsbygden delades upp i en kyrklig och en borgerlig kommun, ledda av kyrkostämman respektive kommunalstämman. Den borgerliga kommunen kom att kallas kommun och den kyrkliga kommunen församling. Området dessa nya kommuner skulle bestämma över var liksom tidigare socknen. Förändringen uppfattades nog av de flesta i lokalsamhällena enbart som ett namnbyte, om ens det. Förändringen var emellertid väldigt betydelsefull i det långa loppet. I och med införandet av kommuner fick vi den samhällsmodell som vi har än idag med stat, landsting och kommun som ansvarar för olika delar av det allmänna. Och ett första steg togs mot kyrkans skiljande från staten.

Befolkningen i Öja bestod vid kommunbildandet av 1 290 personer och hade tio år senare vuxit till 1 344 personer. Den kommunala förvaltningen bestod av kommunalnämnden och fattigvårdsstyrelsen. Kommunen levde kvar (med en betydligt större förvaltning) fram till den 1 januari 1952 då den tillsammans med Gillberga, Lista och Västermo bildar Västra Rekarne kommun (SFS 1949:652).

Rösträttsprinciperna i landskommuner

Rösträtten i kommunerna var inte som idag allmän, utan alla som betalade skatt, även bolag och kvinnor, i kommunen hade rösträtt. Principen var att de som genom att betala skatt bidrog till kommunens inkomster också var de som skulle ha rätt att rösta. Kommunerna sågs som ett aktiebolag, där rösträtten skulle stå i proportion till hur mycket som satsades i bolaget kommunen. Den här principen innebar att det i vissa kommuner, där jordägande och annat som beskattades var någorlunda jämnt fördelat bland invånarna, fanns en bred folklig representation i de kommunala beslutsorganen. I andra kommuner, som till exempel i Öja, var det mera ojämlikt.

Varje skattskyldig skulle enligt 1862 års lag om kommunalstyrelse på landet tilldelas ett så kallat fyrktal som sedan låg till grund för hur många röster personen fick vid kommunalstämman. Fyrktalet baserades i sin tur på hur mycket var och en betalade i statlig skatt. Ju högre inkomst och förmögenhet, desto mer betalade man i skatt och desto fler fyrkar fick man. Ju fler fyrkar, desto fler röster.

Vägen fram till 1862 års lag är lång och krokig. Visst mått av lokal självstyrelse, det vill säga att människor i lokalsamhällena hade egen bestämmanderätt i vissa frågor utan att staten kunde lägga sig i har funnits sedan urminnes tider i Sverige. Självstyret utövades på sockenstämmorna och kretsade länge framförallt kring kyrkliga frågor. Under 1700-talet började emellertid profana frågor – främst fattigvård –  att alltmer tränga undan de rent kyrkliga frågorna på sockenstämmorna.

För sitt kapital och sin egendom tilldelades fru Grevinnan de Geer 4526 fyrkar eller röstandelar 1864. Hon hade ensam 49% av rösterna i kommunen.

Beslutsordningen och rösträtten vid sockenstämmorna var helt annorlunda jämfört med hur vi beslutar och röstar i olika sammanhang idag. Rösträtten vilade på jordägande, endast de som ägde jord hade rösträtt, och för att ett beslut skulle vara giltigt krävdes konsensus, det vill säga att alla var överens. År 1817 kom det första steget mot dagens beslutsystem. I den förordning om sockenstämmor och kyrkoråd som kom det året stadgas nämligen att beslut i viktiga frågor ska tas efter de flesta rösterna. Vi fick en övergång från konsensus- till majoritetsbeslut. Rösträtten vilade dock alltjämt främst på jordägande. År 1843 kom en ny förordning som släppte in nya penningstarka grupper på sockenstämman. Rösträtten knöts då dels till hur mycket var och en hade i jord, dels till hur mycket de betalade i skatt. Och från 1863, då kommunerna infördes, gällde alltså skattelängden, dvs. fyrktalslängden, som grund för inflytandet.

Att en person eller ett bolag kunde ha egen majoritet inom kommunerna var naturligtvis något som inte alla såg som önskvärt. Särskilt stora var problemen i vissa norrlandskommuner, där skogsbolagen hade mycket stort inflytande över den kommunala politiken. År 1871 fanns det 54 kommuner i landet där en enda person (eller ett bolag) hade egen majoritet. Emellertid gjordes inga allvarliga försök att bryta fåmansväldet förrän år 1898, då antalet fyrkar en person eller ett bolag kunde ha begränsades till 5 000 eller max en tiondel av hela landskommunens samlade fyrktal. Det här var naturligtvis inte tillfyllest så nära demokratins genombrott. Vid rösträttsreformerna 1907-09 infördes en 40-gradig röstskala, som innebar att ingen kunde får mer än 40 röster. Vid landstingsvalen 1910 fick varje man en röst för varje påbörjat belopp av 100 kronors beskattningsbar inkomst upp till 1 000 kronor. Därefter en röst för varje påbörjat belopp av 500 kronor. Fyra personer med en inkomst på 1 200 kronor var kunde med hjälp av det här systemet få ihop fler röster än en miljonär (44 mot miljonärens maximala 40).

Nio år senare, 1919, slopades till sist även den 40-gradiga röstskalan och allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor infördes i de kommunala valen.

Under större delen av 1800-talet och en bit in på 1900-talet gynnade det kommunala röstsystemet de penningstarka. Om de som hade pengar sedan var män, bolag eller kvinnor spelade mindre roll. Inflytandet i en kommun vilade, liksom hos aktiebolag, på hur mycket var och en satsade i AB kommunen. Detta är förklaringen till att fru grevinnan kunde ha styrt Öja på 1860-talet. Systemet var djupt odemokratiskt. Kvinnor kunde om de hade pengar få en stor del av rösterna i en kommun och skulle därmed även kunna ha ett stort inflytande i kommunen. Emellertid var det mycket sällsynt att kvinnor utnyttjade sin chans till inflytande. Tradition och konventioner satt i regel stopp för alla sådana försök. Bland Öja kommuns bevarade arkivhandlingar finns heller inget bevis för att fru grevinnan någonsin utnyttjade sitt inflytande.  

Arkivfakta

Från Öja kommuns (1863-1951) verksamhet finns 21 olika arkiv bevarade hos Eskilstuna stadsarkiv. Öja kommuns föregångares handlingar – sockenstämman – förvaras i Öja församlings arkiv hos Landsarkivet i Uppsalalänk till annan webbplats.

Hjälpte informationen på den här sidan dig?

Tack för ditt svar!

Du har nu hjälpt oss att förbättra eskilstuna.se.

Kontakt

Eskilskällan

Ett rum i Stadsbiblioteket där personal från arkiv, bibliotek och museer bemannar vissa tider.

Öppettider
Postadress

Box 17, 631 02 Eskilstuna