MENY
Eskilstuna kommun

Torshällas första järnbruk

av Thomas Gustafsson

Nyby bruk känner alla till, men hur många kommer ihåg föregångaren Holmens bruk i Torshälla? Där bultade man redan på 1600-talet - med Tors hammare i högsta hugg - ut järnmalm till smidbara stänger. Öster om ån, nedanför Holmberget, fanns en vattendriven stångjärnshammare, som borgaren Jacob Persson byggt på 1630-talet. Verksamheten hade tidvis legat nere, men på 1670-talet skedde en kraftig utbyggnad under ny ägare.

Karta från 1685. Överst till höger ser man bruksbyggnaderna på östra åstranden och på Holmen.

På en lantmäterikarta från år 1685, som visas här ovan, ser man till vänster Husberget och överst till höger, bredvid Eskilstunavägen, "Höga berg", det vill säga Holmberget. Bilden har orienterats så att vattnet i ån strömmar från övre högra hörnet snett nedåt till vänster. Vid Husberget låg tullporten, tråddrageriet, kronans mjölkvarn och stora bron över ån. Järnbruket låg vid Holmberget till höger i bild. Flera byggnader, stigar, broar och vattenrännor syns där tydligt. Några låg på holmen i ån, och från den fanns broförbindelser till båda sidor av ån. 

Även på en geometriska karta från 1641 ser man nedanför Holmberget en vattenränna och en mindre stångjärnshammare, som tillhörde borgaren Jacob Persson. Hammaren har markerats med bokstaven O på kartan, och vattenrännan syns vid bokstäverna P-R och S. Väderstrecken på denna äldre karta framgår av den nord-sydliga kompassrosen till vänster. Den senare kartan har alltså vridits drygt ett kvarts varv moturs i förhållande till på denna.

Karta från 1641. Jacob Perssons hammare nederst i bild markerad med (O). Holmen syns inte på kartan.

Det mesta av järnmalmen kom från Nora i Örebro län. Järnet transporterades först till Skärmarbrink strax norr om Örebro och sedan via Hjälmaren, Hyndevad och Eskilstunaån till Torshälla. Där lagrades det för vidare befordran per båt till Stockholm1. 

Stångjärnsframställningen krävde mycket träkol. Skog måste därför avverkas i stora mängder. Dessutom behövdes vattenkraft för att driva de stora hamrarna. Sådana naturresurser fanns inte överallt i tillräckliga mängder. Den store järnbultaren Lohe  klagade ständigt över virkesbrist här i trakten, vilket var en av anledningarna till att han flyttade till de nya möjligheter som kronan erbjöd honom i skogarna vid Åker och Länna. På den här tiden uppmuntrade kronan nyföretagande med bland annat sex års skattefrihet. För den som med denna starthjälp lyckades komma igång med hamrandet, väntade sedan den föga avskräckande enprocentiga skatten på produktionen.    

Förutom Holmens bruk i Torshälla fanns flera bruk i ån där fallhöjden var tillräckligt stor. Lohe drev stångjärnshammare i Tunafors och Hyndevad, och vid nuvarande Faktoriholmarna fanns en mindre hammare vid Rademachersmedjorna, som låg längs ån. Där bedrevs dåtidens high-tech; så kallat finsmide och kallt klensmide. Det var fråga om att göra värjhandtag, delikata lås, saxar och dylikt, inte bara grovspik och nålar. En mindre hammare drevs också av Kaspar Grau vid Näshulta kvarn. Den var så liten att den inte ens fanns! Det krävdes nämligen tillstånd på den här tiden för att få tillverka stångjärn. Och något tillstånd hade inte Kaspar, men tydligen gick det bra ändå. 

Möhlmans hammare och Leijels ros

Den som drev Holmens bruk fram till sin död 1685 var Sven Björnsson Möhlman. Det kallades därför också Möhlmans hammare. Han föddes i Hyndevad, där man tillverkade brynjor och harnesk åt krigsmakten. Järnbranschen kunde han alltså från barnsben. Vidareutbildning hade han fått som bokhållare åt Lohe vid Åkers styckebruk.   Även hans hustru var född i branschen. Hon hette Maria Leijel och hade genom sina släktingar ett fantastiskt nätverk. Fadern Jacob Leijel var brukspatron på Rockhammar i Fellingsbro och det närliggande Hammarby bruk i Nora socken. Bland de hamrar som ingick i det stora Hammarby bruk fanns den så kallade fogdehammaren, som nyss nämnde Jacob Persson i Torshälla varit med om att bygga upp på 1620-talet3.    

Maria Leijels morfar Andreas Dress var en rik och företagsam man som skaffat sig affärskunskaper genom att arbeta som bokhållare åt den store Louis de Geer. Han lyckades kapa åt sig arrendet på kronans hyttor, gruvor och hamrar i Noras och Lindes bergslager 1631, samt skatteuppbörden i Fellingsbro, Näsby och Ervalla socknar mitt framför näsan på sin chef. Något som denne inte blev alltför glad över.   Man skulle kunna tro att det var just den rike Andreas Dress som en gång i tiden hade köpt Jacob Perssons hammare i Torshälla. Men kontakterna mellan Nora och Torshälla var många. Sven Björnsson Möhlmans far var rådman i Torshälla och kan också haft råd att köpa hammaren av Jacob. Sven blev i alla fall rik genom sitt gifte med Maria Leijel, brukspatron på Hammarby bruk, som hon ägde efter morfadern.  

Det var vanligt på den här tiden att maken betedde sig som om hustruns egendom också var hans egen. Därför kan man inte vara säker på att “Möhlmans hammare”, som den kallas i jordeböckerna, någonsin tillhört Möhlman själv.   Släkten Leijel var ganska stor och har fortfarande ättlingar på mödernet i Sverige. Tre bröder Leijel hade invandrat till Stockholm 1638 och etablerat sig som handelsmän. De kom från från hamnstaden Arbroath ca två mil nordost om Dundee på skotska östkusten.  

En annan gren av släkten blev köpmän i London vilket underlättade exporten för de svenska släktingarna. Också Maria Leijels tre farbröder var järnhandlare och brukspatroner. Hennes farbror David drev Älvkarleby och Harnäs bruk i Uppland, och hennes tio år yngre kusin Adam Leijel gifte sig med Hedvig Lucia Lohe och blev därmed delaktig i Biby säteri och Hällefors styckebruk i Lilla Mellösa socken, som Hedvig Lucia ärvt efter sin far.    

Maria Leijel hade en bror som också hette Adam Leijel. Han blev direktör för Hällefors Silverbruk i Örebro län. Han adlades för sina insatser för bergshanteringens främjande, övertog Rockhammar och Hammarby efter fadern och köpte tillsammans med sin syster, dvs Maria Leijel, Norrby bruk i Fellingsbro socken. När Adam avled ogift utan arvingar 1729, fick hans tre systrar ärva och Marias del gick till hennes ende son Jacob Möhlman. Han blev den nye brukspatronen på Hammarby.

På bilden visas Leijels ros, det kvalitetsmärke som användes på alla Leijels bruk - även på Holmens bruk i Torshälla. I början av 1800-talet överflyttades Holmens bruksrättigheter till ett annat bruk, se Torshälla ABC.

Såväl Möhlman som hans änka och hennes släktingar bodde som många andra brukspatroner och grosshandlare i ett eget palats på Skeppsbron i Stockholm. Det var deras huvudkontor kan man säga. Mycket handlade om information och goda kontakter med kronans representanter i Bergskollegiet och kommerskollegium. I en tid utan tidning, telefon, bil, järnväg eller internet, var det viktigt att ägaren personligen fanns på plats där besluten fattades. Den lokala verksamheten på Leijels olika bruk leddes av bruksbokhållare som kunde vara mer eller mindre självständiga i förhållande till ägaren. Dock finns inga skäl att tro att Maria Leijel tog mindre aktiv del i bruksverksamheten än andra brukspatroner bara för att hon var kvinna.  

Insatt i verksamheten 

För att verkligen kunna kalla Maria Leijel en kvinnlig brukspatron måste man också visa att hon personligen var insatt i verksamheten och aktivt ledde den. Några belägg för detta ska här anges. Trots att hammaren i Torshälla fortfarande kallades Möhlmans hammare efter makens död, utökade Maria Leijel högst avsevärt verksamheten, deltog i processer i domstol, arrenderade skatteuppbörden och lånade ut pengar till behövande bönder och adelsdamer i trakten. Lånen kunde sedan betalas tillbaka i form av skog, tillstånd att kola på den adliga marken eller genom dagsverken på bruket.    

I Näshultaån byggde Maria Leijel en ny hammare och en stor damm. Hon fick rätt att utvidga verksamheten sedan hon lånat ut stora summor pengar till ägaren av marken, friherrinnan Catharina Elisabeth Kurck på Bergshammar. Sedan adelsdamens make, överste Knut Kurck, blivit tillfångatagen under Karl XII:s ryska krig hade hon hamnat i penningknipa. Makarna ägde också närbelägna Hedensö.  Där avverkade Maria Leijels anställda massor av skog som för det mesta kördes till bruket i Torshälla.    

Hon köpte också mer skog och mark i Råby-Rekarne socken. Länge tvistade hon med arrendatorn Olof Andersson i Bånkesta om att få köpa det gamla klostergodset från kronan. Olof bjöd hårdnackat motstånd. Trots att han inte själv hade pengar att  köpa gården för, tvistade han så länge med stöd av den förköpsrätt han som boende där hade, att Maria tappade tålamodet och gav honom ett kontant belopp för att han skulle flytta. Det kan inte ha varit lätt för honom att lämna den gård där han och hans familj levt i flera år. Någon tid senare figurerar han bland konkurserna i häradsrättens protokoll.   Maria engagerade sig vidare i en segdragen arvstvist på granngården Ökna. Genom att låna ut pengar till ena parten undvek hon att gårdens ca 120 ha skog hamnade i händerna på Lohes bruksförvaltare. 

Hon stämde också en fattig bonde i Ljusberg för att han en kall vinter huggit ved på hennes ägor i närbelägna Västerkolsta. Men bonden fick rätt! Rättens utredning visade nämligen att gården Ljusberg hade skapats som ett “avgärdahemman” från Ökna o Västerkolsta . Dämed var saken klar! Bönder på sådana avstyckade hemman hade rätt att hugga ved också på bolbyarnas ägor4, så länge det bara skedde till husbehov. Och det var precis vad Nils i Ljusberg gjort. Tydligen saknade Maria Leijel kunskap om denna urgamla svenska bondpraxis, framsprungen ur de ofta knappa och torftiga förhållanden som rådde här på landsbygden förr i tiden.    

Vår kvinnliga brukspatron skattköpte även flera gårdar i Torshälla socken, Övre och Nedre Källsta, Årby och Mälby och hon försökte också köpa Nyby och Väsbyholm. Någon brist på pengar hade hon inte, men den högste tjänstmannen i Livgedinget rådde hon inte på. Det var den välbekante Nils Adelstierna, som utmanövrerade Leijel genom att själv köpa båda gårdarna. Det här ställde till problem för Holmens bruk som var beroende av leveranser av träkol.  

Fru Leijel blev fru Snack

Det finns också belägg för att Maria Leijel engagerade sig i den löpande driften av bruket i Torshälla. Borgarna där var missnöjda med de pilträd hon planterat och de inhägnader hon satt upp kring de gärden som hörde till bruket. Borgarna odlade nämligen själva för husbehov på andra åkerlappar i närheten och tydligen hade de nya inhägnaderna vållat dem problem. Maria Leijel besvärade sig inför rätta 1715 “högeligen” över att “det skall en stor Wåldsamhet föröfwas med nedhuggande af dess plank, Giärdesgårdar och Planteradhe pilträn vid dess bruk på Hollmen i staden Torsilla, anhåller fördenskull om laga vite och förbud mot slik skadelig och otillbeörlig våldsamhet”. Tvistandet fortsatte året därpå och då gällde det dessutom “åverkan på skog” och “olagligt betande uti dess ängar”.    

Bruksänkan Maria Leijel gifte om sig 1706 med en ledamot av Kommerskollegium. Han hette Peter Snack och var född i Nyköping. Hans bröder adlades med namnet Sneckenberg. Peter själv utnämndes till landshövding på Gotland 1713, men dog redan på resan dit. Maria Leijel kallas efter detta gifte oftast för “fru Snack” i handlingarna, men det var knappast fråga om någon kafferepstant! Hon var en av de två kvinnliga brukspatroner som verkade i Eskilstunatrakten på 1700-talet. Den andra var Anna Blume, en konditorsdotter från Stockholm som gifte sig med Johan Lohe på Biby, men det är en annan historia. Om henne kan man bl a läsa i Lars Widdings bok om Loheskatten i Gamla stan i Stockholm   Järnbrukets vidare öden skildras i ord o bild av Leif Persson i Torshälla ABC.    

Fotnoter:

1. Se Lohes beskrivning av alla "mödor o besvär" vid järntransporten i Eskilstuna historia del 2.  
2. Hedar En Sörmlandsbygd och dess inbyggare s.90f.  
3. Wessman, Hammarby bruks historia, sid.13.    
4. Bolbyar kallas i medeltidslagarna och i 1734 års lag de ursprungliga oskiftade byarna där varje bybo ägde sin gård, samtidigt som han hade del i byns gemensamt ägda marker (NE). 

Lantmäteriets historiska kartorlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster   

Källor och litteratur:

  • Landsarkivet i Uppsala: Västra Rekarnes häradsrätt, småprotokoll, jordeböcker.
  • Riksarkivet i Stockholm: Livgedingets jordeböcker.
  • Elgenstierna, G, Den introducerade svenska adelns ättartavlor.
  • Gisslandi, Bertha, Torshälla genom sekler - glimtar ur stadens historia, Torshälla 1979.
  • Hedar, Sam., En Sörmlandsbygd (Näshulta) och dess inbyggare, Stockholm 1965.
  • Järpe, Anna o Lindén Hans, Rapport om Medeltidsstaden Torshälla, Riksantikvarieämbetet 1982.
  • Ohlsson, Bror-Erik m fl, Eskilstuna Historia, del 2.
  • Svenskt Biografiskt Lexikon, uppslagsord Leijel.
  • Torshälla ABC, Lokalhistoriska sällskapet i norra Södermanland, årsbok 2004.
  • Wessman, Emil, Hammarby bruks historia, Hembygdsföreningen i Nora 1961.

Hjälpte informationen på den här sidan dig?

Tack för ditt svar!

Du har nu hjälpt oss att förbättra eskilstuna.se.

Eskilskällan

Ett rum i Stadsbiblioteket där personal från arkiv, bibliotek och museer bemannar vissa tider.

Öppettider

Måndagar 13.00-15.00.
Tisdagar-onsdagar 10.00-12.00.

Postadress

Box 17, 631 02 Eskilstuna