MENY
Eskilstuna kommun

C O Öberg & Co

Historik över C O Öberg och Co: Carl Oscar Öberg 1850-1880
av Inger Dreifaldt


Carl Oscar Öberg föddes den 1 december 1817. Fadern, Carl Ludvig Öberg, hade en mindre metallverkstad i ”smestaden” Eskilstuna. När sonen Carl Oscar var tolv år hade han klarat av skolan och började arbeta i faderns verkstad. Tjugo år senare startade Carl Oscar eget. Tillsammans med fem av stadens smidesmanufakturister (C. V. Heljestrand, Johan Walén, Alfred Svahn, J. Chr. Heljestrand och B. Moback) grundade han Sveriges första egentliga filfabrik; C. O. Öberg & Co.

Trots, eller kanske på grund av, att Carl Oscar var den ende av de sex som inte redan var egen företagare, blev han det nystartade företagets chef med en årslön på 500 riksdaler.

I april 1850 kom filtillverkningen igång. Året innan hade magistraten i Eskilstuna upplåtit tomt nr 242 (sedermera känd som Västermarksgatan 30) till fabriksbyggnaderna. Trots att verkstaden till en början endast sysselsatte två filhuggare, kunde fabrikör Öberg så tidigt som 1851 ställa ut sina produkter både i Stockholm och i London, en bronsplakett respektive ett hedersomnämnande blev resultatet. Carl Oscar Öberg hade bestämt sig: han ville skapa ett fabrikat som, såväl kvalitets- som prismässigt, kunde konkurrera med föregångsländerna England och Tyskland.

C. O. Öberg & Co fick kämpa hårt för att avyttra sina produkter under de första åren. Men 1857 hade arbetsstyrkan ändå utökats till 19 arbetare och produktionen uppgick till 11 633 nya och 2 720 omhuggna filar med ett tillverkningsvärde på ungefär 15 000 riksdaler.

Den andra december 1862 var det val i Eskilstuna. För första gången skulle ledamöter väljas in i stadsfullmäktige i enlighet med bestämmelserna om kommunal styrelse i stad. Valet avsåg 25 ledamöter och Carl Oscar Öberg hamnade på tjugonde plats med 1 068 röster. Än idag har vi all anledning att tacksamt minnas stadsfullmäktigeledamoten Carl Oscar Öbergs kanske mest bestående insats: det var på hans initiativ Djurgården i Eskilstuna bevarades som skyddat strövområde.

Kompanjonerna lämnade firman en efter en. Efter C. V. Heljestrands död 1861 var det bara Johan Walén och Carl Oscar Öberg kvar. Företaget hade expanderat och behovet av nytt blod i form av en skicklig administratör gjorde sig alltmer gällande. Den 2 januari 1872 gjorde Carl Oscars unge svåger Lars Arvid Nilsson entré på filfabriken och två år senare gjorde Walén sorti.

C. O. Öberg & Co brottades nu med stora ekonomiska svårigheter och Carl Oskar och hans svåger fick ensamma svara för bolagets skulder. Trots det kunde de ställa ut sina filar på världsutställningen i Philadelphia år 1876. Det var en utställning som drog nästan 10 miljoner besökare. I en skrift från 1870-talet hävdas också att Carl Oskar ”skydde icke någon möda för att åstadkomma ett godt fabrikat, och han lyckades härutinnan derhän, att fabrikens filar äro väl anskrifne äfven i utlandet”.

När Fil-Öbergs grundare och förste chef avled 1880, blev Lars Arvid Nilsson ensam herre på täppan. Han hade redan tidigare övertagit Carl Oscar Öbergs del i firman.

Lars Arvid Nilsson 1880–1922

Lars Arvid Nilsson föddes den 26 september 1848. Han hade sina rötter i Jäders församling och han avslutade sin skolgång vid Strängnäs högre allmänna läroverk. Därefter hann han avverka fyra terminers teologiska studier i Uppsala innan han, bara 24 år gammal, hals över huvud lämnade universitetsstaden för att bege sig till Eskilstuna. Han kom då till C. O. Öberg & Co, för att vara sin svåger Carl Oscar Öberg behjälplig med företagets administration och organisation.

Med rätta har Lars Arvid kallats ”nyskaparen av Öbergs”. Under hans tid byggdes till exempel verkstaden ut ett flertal gånger: på 1880-talet, på 1890-talet, 1908 och åren 1916–1917. Vid hans tillträde sysselsatte fabriken 65 personer; 1920 var antalet arbetare 220. Under samma tid steg tillverkningsvärdet från 78 000 till 2 miljoner kronor. Bara under åren 1900–1925 femdubblades produktionen medan antalet anställda endast behövde fördubblas. Detta hade naturligtvis med tidens tekniska landvinningar att göra, och att fabrikör Nilsson hade en vaken blick för allt det nya, bl.a. företog han flera studieresor till föregångslandet England. Filhuggarmaskinernas införande på 1880-talet betydde mycket. Egna konstruktioner ökade maskinparken och därmed produktionen. Men han lät aldrig kvantitet bli ett mål i sig. Lika strängt som sin svåger uppehöll han kvalitetskravet. Det sägs att han i egen hög person provade alla filar. Redan 1862 hade Sandviken börjat leverera stål till C. O. Öberg & Co, och genom ett intimt samarbete fick man med tiden tillgång till ett mycket gott material.

Till en början var vattenkraften allenarådande, men några år in på 1900-talet hade fabrikör Nilsson införskaffat inte mindre än två ångmaskiner, på 30 respektive 150 hästkrafter. 1911 införskaffades en ventilångmaskin på hela 500 hästkrafter. Nyförvärvet var försett med en generator och samtliga avdelningar fick tillgång till elkraft! Också belysningen blev vid den här tiden elektrisk – de osiga fotogenlampornas saga var all.

Det var också under Lars Arvid Nilssons tid vid rodret som grunden till den exportmarknad som skulle få så stor betydelse för företaget lades. Bröderna Nobel hörde till de första exportkunderna – de ville ha Öbergs filar till sina fabriker i Ryssland. Märkligare var kanske att man lyckades få igång en betydande export även till England, som ju var ett föregångsland beträffande filar. En tid kallades faktiskt Fil-Öbergs för ”Engelska filfabriken” eller bara ”England”. Det var till England fabrikörens resor gått, och utvecklingen där studerades noga för att sedan kunna överföras till svenska förhållanden.

"Efter en resa till England, där man börjat införa 10 timmars arbetsdag och fick lika mycket arbete utfört som tidigare på elva, kallade fabrikören in filhuggarna och sade dem, att de skulle få tio timmars arbetsdag. De ville dock ha sin gamla arbetstid kvar. Detta är inte att undra på ty då en del av dem hade två à tre lärpojkar vardera, hade de endast att ge dem beting, och om mästarna själva ej hade någon arbetslust, gingo de till Sommarro [ett utvärdshus] för att slå käglor och ha roligt. För det mesta hade de nog då med sig ett halvstop. Det blev i alla fall tio timmars arbetsdag och sålunda 116 timmar på 14 dagar med avlöningsdagens eftermiddag fri." (citat efter Moelv: Smestad i förvandling)

Det hör inte precis till vanligheten att rasphuggare skriver sina memoarer, men det gjorde Calle Bergström på Fil-Öbergs. Han var född 1872, började sin bana på företaget 1887 och gick så, efter mer än ett halvsekel, i pension 1939. Med en obestridlig berättartalang ger han en livfull skildring av hur det gick till när 1800-tal var på väg att bli 1900-tal:

"Filhuggarna voro på den tiden litet yrkesstolta av sig. Det rådde osämja mellan engländarna [Öbergs kallades ju ”engelska filfabriken” eller ”England”] och smederna i staden, och smockan hängde i luften, närhelst de träffades, utom när de träffade torshällabor eller bönder; då voro de eniga och då skulle dessa ha smörj." (Citat efter artikel i Folket 11 okt 1983)

Få känner idag till att den kände operasångaren Folke Andersson en gång var filhuggarlärling på Öberg & Co. 1906, vid fjorton års ålder, började han sin anställning och han blev en av de sista lärlingarna som ”lärde ut”. I åtta år var han företaget trogen. Författaren till Smestad i förvandling har fått ta del av hans minnen därifrån:

"Att gå ner med filarna i härdningen var på sätt och vis en upplevelse. Där stod härdarna, kraftiga karlar som var alldeles flintskalliga på grund av blyångorna. Filarna härdades genom nedsänkning i kokande bly och för att skydda dem satt så kallade smetarkärringar och behandlade varje fil med en blandning av jäst och sot. Jag fick ofta springa till bryggeriet och hämta jäst för det här ändamålet.

Fabrikören var den legendariske Lars Arvid Nilsson, en mycket värdig men också mycket vänlig man. Han gick ibland sakta genom fabriken, strindbergslik med ena handen i sin redingot.

En gång lät han kalla på mig. Jag var lite orolig, undrade ifall jag gjort något fel. Men han hade fått reda på att jag skulle konfirmeras och sa: ”Då måste du ha en rejäl konfirmationskostym, gå till skräddare Flodkvist!” Det gjorde jag och fick kostym uppsydd på fabrikörens bekostnad. En underbar kostym, outslitlig nästan. Den räckte till livstycken åt mina systrar när jag vuxit ur den!

Både Calle Bergström och Folke Andersson var huggare, men från ämne till färdig fil eller rasp var vägen lång. Förutom huggning sysslade man på Fil-Öbergs även med smidning, valsning, riktning, slipning, dragning, härdning och sandblästring samt rengöring i särskilda apparater medelst ånga och sand. 1916 inrättades också ett metallografiskt laboratorium som stod till de olika avdelningarnas förfogande för kontroller och liknande.

Det är svårt att förstå att fabrikör Nilsson fick tiden att räcka till för något annat än företaget. Men det fick han, åren 1895–1907 var han t.ex. stadsfullmäktiges ordförande. 1907 ombildade han firman till aktiebolag (aktiekapital: 400 000 kronor). Han var ledamot av kyrkorådet. Han var kyrkvärd i stadsförsamlingen. Dessutom var han ordförande i Eskilstuna Jernmanufakturbolag och OFLJ (Oxelösund-Flen-Västmanlands järnvägs AB som sedermera blev TGOJ, Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds järnvägar).

Det är inte utan att man frågar sig vad en man med Lars Arvid Nilssons något patriarkaliska läggning tyckte, då hans anställda började organisera sig. Men filhuggarna var ju som Calle Bergström påpekade ”litet yrkesstolta” och bildade den 25 juli 1889 filhuggare-fackföreningen avd. 22 där bara handhuggare fick ansluta sig. I Eskilstuna blev de därmed den första gruppen som organiserade sig. Deras arbetskamrater fick vänta till året därpå, när Eskilstuna Jern- och Metallarbetarefackföreningen avd. 23 bildades. Förmodligen fortsatte fabrikör Nilsson som om ingenting hänt, och hans arbetare visste att, som Calle Bergström skriver, han ”ville vara som en far för dem” och ”vid sjukdom och dylikt blev man alltid hjälpt”.

Verkstadsklubben på Fil-Öbergs startades redan den 28 januari 1901. Klubben såg till en början som sin huvuduppgift att försöka ena arbetarna och få samtliga anslutna till en och samma fackliga organisation. Många var oorganiserade, och de liberalt sinnade arbetarna hade funnit sin hemvist i Svenska Arbetareförbundet. En av de första frågorna som togs upp till behandling var ”om det ej kunde göras något mot verkmästarens brutala uppträdande mot personalen”.

Första världskriget slog hårt mot Fil-Öbergs. Exporten upphörde, produktionen minskade. Svårigheterna blev fler och fler, och 1917 började den då nästan 70-årige Lars Arvid Nilsson dra sig tillbaka för att istället lämna över ledningen av företaget till en av sina söner – Arvid Hjalmar Nilsson.

Den 24 juli 1922 avled Lars Arvid Nilsson. I den minnesskrift som sammanställdes och utgavs med anledning av verkstadsklubbens 75-årsjubileum 1976 (C O Öberg & Co AB Verkstadsklubb 75 år) fick han ett vackert eftermäle:

"Med honom bortgick en stor industriman, som med klokhet, försiktighet och sunda affärsmetoder ledde företaget från en hantverksmässig ställning, fram till en modern storindustri vars tillverkning, på grund av dess höga kvalité, fann marknad inom de flesta länder och i alla delar av världen. Som arbetsgivare var fabrikör Nilsson ibland hård och omedgörlig. Hans patriarkaliska inställning gentemot sina anställda gjorde, att han ställde sig ganska oförstående när arbetarna genom sin organisation försökte tillvarataga sina ekonomiska intressen, en inställning som dock med åren måste överges. Utvecklingen och den fackliga organisationens växande kraft gjorde detta ofrånkomligt. Fabrikör Nilsson hade också sina goda sidor, där hans omsorg och förståelse för sjuka och lidande inom personalen, kom till uttryck genom ekonomiskt bistånd. Om man någon gång genom samtal, som ibland kunde hända, kom fabrikör Nilsson mer in på livet, upptäckte man snart, att bakom den till synes hårda ytan fanns ett gott hjärta, en fördjupad och förfinad personlighet. Vid jordfästningen blev han också på ett storslaget sätt hyllad av sin personal."

Arvid Hjalmar Nilsson 1922–1949

Redan 1917 hade Arvid Hjalmar Nilsson, med titeln disponent, övertagit ledningen av Fil-Öbergs. Efter faderns död 1922 var hela ansvaret hans. Det var en börda han inte tvekade att axla. Han var mer eller mindre uppvuxen med företaget, och om filar visste han allt som överhuvudtaget var värt att veta. Han införde bland annat tillverkning både av roterande filar och diagonalfilar. Fil-Öbergs var för övrigt först i Europa med att göra hårdmetallfilar, en tillverkning som påbörjades 1947 på licens från den amerikanska firman Pratt & Whitney.

Arvid Hjalmar föddes i Eskilstuna den 13 februari 1891. Han tog sin studentexamen i Västerås och studerade sedan vid Tekniska Högskolan i Stockholm. Han började sin ledning av filfabriken mitt under pågående världskrig och företaget brottades med många svårigheter, i synnerhet under efterkrigstiden. Men 1923 vände det uppåt igen. Fil-Öbergs skaffade sig nya stora kunder i Balkanländerna och nya marknader i Afrika. Exporten till England och USA ökade.

Verkstaden byggdes ut i flera etapper. 1922 tillkom bland annat stålbod- och lagerbyggnader vid Smedjegatan, och 1931 gjordes markbytesaffärer med staden som till slut resulterade i att Fil-Öbergs förfogade över sammanhängande tomtmark på ca 16 000 kvadratmeter. En verktygsavdelning och en modern huggverkstad hörde till nybyggnationen. Även ett nytt kontor uppfördes. Under Arvid Hjalmar Nilssons tid ökade antalet tjänstemän vid Öbergs. Från att år 1922 ha varit 22 hade antalet stigit till över 70 personer vid disponent Nilssons bortgång 1949. Det var främst ritkontoret som krävde mer personal. För att kunna hävda sig i konkurrensen måste Öbergs även ligga långt framme då det gällde konstruktion av maskiner (som även byggdes inom företaget) – standardmaskiner kunde användas bara i begränsad utsträckning.

Depressionen i början på 1930-talet tvingade fram inskränkningar i driften och en korttidsvecka infördes. Gifta arbetare arbetade fyra och ungkarlar tre dagar. Till skillnad från många andra företag klarade emellertid Öbergs av krisen utan vare sig permitteringar eller avskedanden och 1934 var produktionen åter i full gång.

Andra världskriget medförde naturligtvis också problem, isynnerhet för ett företag som Öbergs vars produkter till så stor del gick på export. Trots det påverkades inte produktionen i någon större utsträckning. Stora statsbeställningar fick till följd att verkstadsindustrin kunde upprätthålla full sysselsättning och ställa om tillverkningen till krigsindustri.

1938 exporterades 63 procent av produktionen, tio år senare var exporten 42 procent och på väg upp igen efter krigsårens isolering. Ser man på fördelningen av exporten på olika länder, så toppar Danmark listan både 1938 och 1948 med 13 respektive 22 procent. Tyskland som 1938 stod som mottagare av 10 procent av Öbergs export finns givetvis inte med 1948, men annars är förändringarna förvånansvärt små. 11 procent gick t.ex. till Indien 1938 och lika mycket 1948. En särskild fil, i spetsen försedd med en rund tapp, tillverkades speciellt för Indien. Till en början gjorde anlöpningsmetoden att tappen blåfärgades, så infördes en ny metod som medförde att tappen gick miste om den blå färgen – det första partiet efter förändringen returnerades av indierna: tappen skulle ju vara blå. 4 procent av exporten gick 1948 till Storbritannien som själva tillverkade många filar, tio år tidigare var det 3 procent. Disponent Arvid Hjalmar Nilsson fick inte uppleva C. O. Öberg & Co AB:s hundraårs- jubileum 1950; han avled den 28 oktober 1949. På verkstadsklubbens möte den 8 november hölls en parentation av klubbens ordförande Knut Käll:

"När vi i dag samlas till möte så är vår arbetschef ej längre i livet. Fredagen den 28 oktober avled nämligen disponent Arvid Nilsson, efter en mycket svår sjukdom. Han var ju en mycket aktad och betrodd personlighet, med många förtroendeuppdrag. Vi minnas honom bäst, som Eskilstuna Fabriksförenings och senare som Sveriges Verkstadsförenings ordf. Man skall främst minnas honom som vår arbetsgivare och hur Fil-Öbergs har utvecklats under hans vidsynta ledning, utvecklats till den stora industri den i dag är och vidare skall minnas honom som den, vilken var villig att hjälpa vid sjukdom åt sina anställda och får vi nu hoppas, att denna anda må sväva över oss i fortsättningen. I detta sociala hänseende får vi nog anse, att han var enastående inom Svensk metallindustri. Som den tillbakadragne människa han var, rädd för offentlighet och publicitet, hade han även föreskrivit, som sin sista önskan, att hålla tyst över när han lämnade detta jordiska. Så hade han sin linje kvar in i det sista. Vi skall med beklagande sörja, att han ej fick överleva firmans 100-årsdag, som han sett fram emot med stor glädje. Ja, må vi minnas honom, som den stora personlighet han var."

Som nämns i texten hade Arvid Hjalmar Nilsson, liksom sina företrädare, också ägnat tid och intresse åt verksamheter utanför firman. Främst riktades hans intresse mot näringslivets organisationer. Han var ordförande i Eskilstuna Fabriksförening, Sveriges Verkstadsförening och Järn- och Metallmanufakturföreningen. Dessutom var han ledamot i Exportföreningens och Arbetsgivareföreningens styrelser.

Efter Arvid Hjalmar Nilssons död blev det Helge Magnuson (f. 1892), sedan många år, disponent Nilssons betrodde medarbetare, som tog över ledningen av firman.

1850 – 1950 Öbergs filfabrik 100 år

C. O. Öberg & Co fyllde 100 år den 18 april 1950. Jubileumsfesten gick av stapeln den 2 juni och var förlagd till Folkets park. Dit hade alla anställda med anhöriga inbjudits för att ta del av uppträdande på teaterscenen, äta varm korv och gotter, dricka kaffe och/eller läskedryck samt fritt använda alla nöjesanordningar. Gratifikationer utdelades till personalen. Varje arbetstagare fick 10 kronor per anställningsår, och den som varit Fil-Öbergs trogen längre än 15 år fick 20 kronor per år. Idag låter det inte särskilt imponerande, men 1950 var ca 400:- ingen dålig månadslön.

1956 rapporterade noterades den största försäljningen i bolagets historia – 10,9 milj. kronor.

1958

På årsmötet rapporterade ordf. att dir. Magnusson avgår från sin tjänst den 7 mars. Med anledning härav har styrelsen och tjänstemännen överenskommit att inköpa en minnesgåva. Denna skulle utgöras av en konstnärligt utformad kristallvas med en inslipning föreställande handhuggare Österman. Priset skulle bli 500 kr och man hade beslutat om en 1-kronasinsamling bland de anställda. Vidare skulle samtliga som deltager i insamlingen skriva sina namn på en pärm som sedan skulle överlämnas i inbunden form. Med anledning av dir. Magnussons avgång inbjöds ordf. till bolagsmiddagen på Stadshotellet att representera klubben. Till denna middag var samtliga avdelningschefer samt styrelse och en del utländska gäster inbjudna." (C O Öberg & Co AB Verkstadsklubb 75 år) 

Helge Magnuson drog sig tillbaka 1958 och överlämnade ledningen av företaget till Sven Arvid Nilsson, son till tidigare disponenten Arvid Hjalmar Nilsson. 

Sven Arvid Nilsson 1958–1978

Sven Arvid Nilsson föddes i Eskilstuna den 13 februari 1926. Han gick ut civilingenjörs-utbildningen vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm 1951 och begav sig direkt till Paris, där han fått anställning vid La Précision Mécanique. Därefter arbetade han vid Husqvarna Vapenfabrik och som sekreterare i Ingenjörsvetenskapsakademiens kommitté för arbetskunskap. Som USA-stipendiat studerade han sedan ekonomi vid University of Michigan och hann dessutom med ett kort gästspel hos General Electric, innan han 1957 återvände till Sverige och C O Öberg & Co AB i Eskilstuna. När han året därpå tog över ledningen av familjeföretaget, var han alltså både välutbildad och välmeriterad.

Direktör Sven A. Nilsson fick till en början många framgångsrika år:

1959 stora orderingångar som medförde övertidsarbete för många anställda
1960 ökade orderingångarna ytterligare
1963 infördes 14-dagarsavlöning
1964 återigen ökad orderingång
1965 sista kontantlönen utbetalades den 7 januari; hädanefter gällde checklön eller arbetsbok ”lika lön för lika arbete” – kvinnliga löner slopades
1966 en viss försämring av orderingången gjorde sig mot slutet av året märkbar och man beslöt om anställningsstopp
1967 42,5 timmars-vecka infördes spottkopparna togs bort – ingen använde dem längre en viss konjunkturnedgång började göra sig kännbar beslut togs om etablering av en filial i Portugal
1969 god orderingång; övertidsarbete; arbetskraftsbrist
1970 fortsatt god orderingång

Den 6 oktober 1970 invigdes Portugal-fabriken:

"Vid invigningen var också lokala honoratiores inbjudna. Där var också prästmän som stänkte vigvatten som sed är och borgmästaren klippte av det traditionella bandet. Det bjöds på förfriskningar och givetvis vin. Gästerna var inbjudna till lunch på Palace i Vila do Conde och däribland gäster från svenska grannindustrier, nämligen Algots, Tändsticksbolaget och SKF. Det hölls en tillställning för de anställda, som verkade glada, otvungna och ofta naturligare än vad man är van att se bland landsmän här hemma. Portugiserna gillar sötsaker, som också fanns dukade på långbord jämte 125–150 flaskor vin. Ingen missbrukade tillgången till det goda vinet, allt var glatt, trivsamt och måttfullt. När man var ensam med någon portugis kom armar och ben till hjälp i konversationen och några större svårigheter att förstå varandra blev det inte." (C O Öberg & Co AB Verkstadsklubb 75 år)

Under 1971 minskar orderingången, och inom företaget gör man omplaceringar för att slippa avskedanden – ändå mister nio arbetare sina anställningar. Även året därpå blev bekymmer- samt, men tack vare ytterligare omplaceringar av personal behövde endast en kvinnlig arbetare avskedas. Också vattenkostnaderna tycks ha ställt till bekymmer – Verkstadsklubben skriver:

"Då vattenkostnaderna hade stigit orimligt, var man tvungen att avstänga flera dricksvattenfontäner i syfte att spara vatten. Man vill även flytta en högfrekvens smidesmaskin till Portugal för att spara vatten."

Ingen behövde sägas upp 1973, men den då pågående energikrisen hotade den konjunktur- uppgång som verkade vara på väg. För att gardera sig köpte företaget in 50 ton kol. Nu planerades också ytterligare investeringar i Portugal-fabriken, men redan nästkommande år tvingades företagsledningen skjuta dessa planer på framtiden, eftersom effektiviteten vid fabriken i Vila do Conde inte ökat som förväntat. Dessutom oroade den politiska turbulensen i Portugal.

Den 25 april 1974 hade en grupp yngre officerare störtat den då sittande portugisiska regimen (ledd av en protegé till den tidigare diktatorn Salazar); kuppen var över på några timmar så gott som utan blodspillan och militären tog kontrollen. Tiotusentals portugiser vällde ut på gatorna: de firade regimens fall, de krävde ytterligare förändringar. Nu följde en tid då myndigheter ockuperades av arbetare, då sjukhus togs över av de anställda, då lantarbetare lade beslag på mark o.s.v. Ingen visste vem som egentligen regerade landet. Under maj månad tog general António de Spínola ledningen och bildade den första av sex provisoriska regeringar som de närmaste två åren skulle styra Portugal. Det var förståeligt att den svenska företagsledningen sköt upp de planerade investeringarna. Dessutom pågick vid den här tiden den sista fasen i de portugisiska koloniernas frihetskamp; 1975 blev Angola, Moçambique och Guinea–Bissau (tidigare Portugisiska Guinea) självständiga stater – samma år firade C O Öberg & Co att det var 125 år sedan firmans grundande.

125-årsjubileet firades den 25 april. Personal och pensionärer med maka/make bjöds på en resa till Stockholm med middag på Högloftet (Skansen) och revykavalkad på Vasateatern. Tio bussar behövdes för utflykten.

Också i Portugal var det jubileum – fem år hade förflutit sedan fabrikens etablering. Från Eskilstuna reste verkstadsklubbens ordförande tillsammans med representanten i bolags- styrelsen till Vila do Conde. De fann att det mesta tycktes fungera bra, men att det politiska läget var oroligt.

Sandvik AB tar över

Den 15 december 1975 hade företagsnämnden på C O Öberg & Co AB sammanträde. Direktör Nilsson förklarade att förhandlingar inletts med Sandvik AB – det anrika familjeföretaget skulle säljas! Fil-Öbergs skulle bli ett helägt dotterbolag till Sandvik, men vara ett fristående företag med Sven Arvid Nilsson som företagsledare.

”Den 23 dec. samlades hela arbetsstyrkan på avd. 51, där Sven A. Nilsson i ett kort anförande meddelade att avtal med Sandvik AB har träffats. Carl G. Vernersson var närvarande och han försäkrade att Sandviken har inga tankar på att stoppa eller förflytta produktionen från Eskilstuna till en annan ort. Vi betraktar era produkter som komplement till våra, sade han. Ni kan filar och vi kan sälja dem!” (C O Öberg & Co AB Verkstadsklubb 75 år)

Direktör Sven A. Nilsson lämnade C O Öberg & Co vid årsskiftet 1978–1979. Företaget upphörde då som dotterbolag och slogs istället samman med moderbolaget – Fil-Öbergs blev en tillverkningsenhet inom Sandvik AB.

I Smestad i förvandling menar Bjarne Moelv att ”arbetare och tjänstemän som samarbetat med honom [Sven Arvid Nilsson] under lång tid, ger bilden av en juste och mycket skicklig företagsledare och industriman:

”Han var liksom sin far inställd på projektstyrning och hård rationalisering, säger man. Den socialdemokratiska regeringens tal om och planer på någon form av specialbeskattning för familjeföretag i kombination med släktingars påtryckningar gjorde att försäljningen till Sandvik kom till stånd. Att det just blev Sandvik, var helt logiskt – Öbergs hade i olika avseenden samarbetat med Sandvik sen 1930-talet, bl a med gemensam så kallad reseinspektör på mer udda marknader och försäljning via Sandviks kanaler i England, USA och Frankrike redan från 1920-talet”.

Det påstås att det var efter påtryckningar från aktieägande släktingar som Sven Arvid Nilsson lät sälja Fil-Öbergs till Sandvik AB. För 24 miljoner kronor fick köparna ett anrikt företag med stigande omsättning och med en vinst på 4–5 miljoner per år. Ett företag som hade exporterat 75 procent av produktionen och med kunder över hela världen.

Axplock ur Sandvik-koncernens personaltidning KONVERTEN:

C O Öberg & Co ingick i Sandvikkoncernen vid årsskiftet 1975-1976. Företaget har ca 380 anställda i Eskilstuna, 300 kollektivanställda och 80 tjänstemän. I Portugal har företaget ca 110 anställda.

MÅNEN ETT BEGREPP Det dröjde inte länge förrän Öbergs filar blev en eftertraktad produkt i hela världen. Och månen ett begrepp för svensk kvalitet.

ROTERANDE FILAR För ca 50 år sedan började Öbergs tillverka roterande filar av kolstål. 1947 tog man som första företag i Europa i bruk specialslipmaskiner för roterande filar av hårdmetall. Det betydde att man kunde göra produkter med 50–75 gånger större slitstyrka. Sammanlagt tillverkas ca 1 miljon dussin filar i omkring 380 olika typer. Idag är kedjesågfilen – till motorsågar – den största artikeln.

STANDARDISERING Branschen har standardiserats mycket på senaste åren. På 40-talet tillverkade vi ca 2.500 olika typer. En enda fil i 70 olika versioner, berättar Arne Ormin, inköpschef med 25 års försäljarerfarenhet. 

Sandvik AB Eskilstunafabriken 1979–1992

Sedan fusionen blivit ett faktum och Sandvik AB övertagit ansvaret för marknadsföringen av Öbergs produkter, började Eskilstunafabriken tappa marknadsandelar. Lönsamheten försämrades i rask takt. Företagsledningen föreslog att fabriken i Eskilstuna skulle läggas ned och filtillverkningen flyttas till en annan enhet. Förhandlingar påbörjades mellan parterna på arbetsplatsen.

Röster från fackföreningen: Fil-Öbergs har alltid gjort och gör fortfarande oöverträffade kvalitetsfilar. Det ska vi fortsätta med! Vi har fyra–fem procent av världsmarknaden och kunde med rätt marknadsföring och organisation i övrigt ta ytterligare någon procent – vilket skulle betyda att vi inte bara överlever utan också kan börja växa igen. Världsmarknaden är ju nämligen stor och en procent av den kan betyda skillnaden mellan liv och död!

Vi är till exempel med om att finansiera koncernens kioskrörelse i Sandviken, säger vice ordföranden i Metall-klubben, Carl-Åke Larsson. Som fristående dotterbolag skulle vi kunna sanera ekonomin avsevärt. Därtill kommer att vi har lokaler om drygt 27 000 kvadratmeter, som vi bara utnyttjar till ungefär en tredjedel. Vi vill, från fackets sida, att kommunen köper lokalerna och hyr ut den del vi behöver till oss!

Naturligtvis uttalade sig också företrädare för Sandvik AB: ”Det har sagts att vi belastats höga så kallade overhead-kostnader, det vill säga: vi har fått vara med om att betala sådant inom koncernen som vi inte haft direkt nytta av. Det kan i och för sig vara sant. Men man får heller inte glömma att vi klarade en rad förlustår – många tiotal miljoner – tack vare Sandvikkoncernen. Hade vi varit ett enskilt företag under sådana förhållanden, skulle konkursen sedan länge ha varit ett faktum!”

”Vi är inte beredda att sälja Eskilstunafabriken med kvarvarande filproduktion, eftersom vi fortsättningsvis ska satsa på filtillverkning i Portugal, fastslog divisionschef Hans Norman, Sandvik. I Sandviks struktureringsprogram finns inte plats för försäljning varken av anläggningen i Eskilstuna eller av den i Portugal. Det mesta som tillverkas i Eskilstuna flyttas över till Portugalfabriken.”

Sandvik har hastigt lämnat oss i djup sorg Fil-Öbergs f 1850 d 1982 Allt sker i stillhet

Denna ”dödsannons” sattes upp på en fabriksvägg vid Fil-Öbergs till minne av den dag hösten 1982 då personalen erhöll beskedet om att företaget var dödsdömt. Eskilstunafabriken hade vid den här tiden ca 220 anställda. Ingen visste då, att det skulle dröja ytterligare tio år innan Öberg gick i graven för gott.

Lokalpressen rapporterade fortlöpande; rubrikerna var många gånger både stora och svarta:

Stororder räddar Sandvik Sandviks beslut står fast Stororder räddar inte Fil-Öbergs! Hoppet inte ute för Fil-Öbergs? Fil-Öbergs -Så vill facket rädda jobben! Ännu oklart om Fil-Öbergs Anställda på Fil-Öbergs: Slits mellan hopp och förtvivlan. 

I slutet av mars 1983 hade parterna efter många och långa förhandlingar kommit fram till följande: 

  • Eskilstunafabriken skulle finnas kvar och göras till en självständig enhet inom division Sågar och Verktyg. 
  • Slutförädlingen av filarna skulle göras i Eskilstuna – all halvfabrikattillverkning överföras till Portugal.
  • Fabrikslokalerna skulle säljas till Eskilstuna kommun (9,3 milj. kronor blev köpe- skillingen).

Samtidigt varslades ett hundratal anställda om uppsägning; ca 60 personer fick behålla sina arbeten. Personalstyrkan hade redan decimerats det senaste halvåret genom uppsägningar, förtidspensioneringar och på grund av att några tagit chansen till arbete på annat håll.

”Eskilstuna blir fortfarande centrum för vår filtillverkning, säger idag Sven Wigerblad, nye chefen för produktcenter filar. Ledningsansvaret, liksom administration, marknadsföring och produktutveckling flyttas från Sandviken till Eskilstuna, där sluthanteringen av filarna görs.”

1992

Sandvik-koncernen drev den omstrukturerade fabriken fram till 1992, då all produktion flyttades till Portugal. I Eskilstuna miste ett 50-tal personer sina arbeten; det anrika företaget upphörde att existera. 

De arbetslösa beslöt sig för att hålla samman och bildade föreningen Filträffen. Jobbsökarkurser, friskvård och studiecirklar stod på programmet. Så småningom kom någon på den ljusa idén att dokumentera den gamla filfabriken och föreningens verksamhet växte och utökades så att upp till 250 personer fick sysselsättning inom olika ALU-projekt.

Den 28 augusti 1994 öppnade en utställning om Fil-Öbergs på Faktorimuseet i Eskilstuna – en utställning som skapats av arbetslösa. Framför allt var det den gamla industrimiljön från ”farfars” tid man ville visa upp.

Hjälpte informationen på den här sidan dig?

Tack för ditt svar!

Du har nu hjälpt oss att förbättra eskilstuna.se.

Eskilskällan

Ett rum i Stadsbiblioteket där personal från arkiv, bibliotek och museer bemannar vissa tider.

Öppettider

Måndagar 13.00-15.00.
Tisdagar-onsdagar 10.00-12.00.

Postadress

Box 17, 631 02 Eskilstuna