MENY
Eskilstuna kommun

Elisson, Hubert

Sagan om Hubert Elisson : Eskilstunas siste handfilhuggare
av Inger Dreifaldt

Den 9 juni 1982 utfärdade Eskilstunafabriken inom Sandvik AB ett betyg för 17314 Elisson.
I betyget kan man läsa att pensionering är orsak till anställningens upphörande, att arbetskunnigheten hade varit utmärkt och uppförandet hedrande. Hubert hade då varit företaget trogen femtio år och elva månader.

Hubert Elisson föddes den 10 juni 1917.  Första världskriget rasade och till hösten skulle det bli revolution i tsarens Ryssland. Men Hubert som föddes i industristaden Eskilstuna, i det lugna Sverige, berördes bara indirekt av tumultet i världen. För den som känner till Eskilstuna kan vi berätta att han föddes i stadsdelen Norr, på Västergatan. Fadern var anställd på Eskilstuna Stålpressnings AB, i dagligt tal Stålpressen eller Pressbolaget. Där tillverkades bl. a. detaljer till separatorer och mjölkningsmaskiner.

Den 21 juli 1931 anställdes Hubert på Fil-Öbergs (C. O. Öberg & Co:s AB) som springpojke. Han var då 14 år och kom direkt från skolan:

”Jaa, det var ju så när han slutade skolan vet du, det var ju inga såna här gymnasier. Man måste ju ha ett jobb, och han var väl dit, det var väl någon som sa att han skulle gå till Fil-Öbergs.” Citat efter Gullan Elisson.

När Hubert började arbeta var ingångslönen 23 öre i timmen. För att få ett begrepp om vad han kunde få för pengarna kan nämnas att 1930 kostade t.ex. en liter mjölk 22 öre och en säck ved 1:65. En industriarbetare med 48 timmars arbetsvecka hade då 1:28 i timmen (Lagerqvist).

”När jag började här var det också kärva tider. Vi hade korttidsveckor. Då var det tredagars-vecka  för ungkarlarna och fyradagarsvecka för de gifta.” (Hubert Elisson)

Hubert var säkert glad över att överhuvudtaget ha fått ett arbete och kunna dra sitt strå till stacken då det gällde att få familjens ekonomi att gå ihop. Vi ska komma ihåg att det här var mitt under depressionen.

Depressionen

Efterverkningarna av ”den svarta torsdagen” (24 oktober 1929), då New York-börsen kraschade och aktierna blev så gott som värdelösa, drabbade Sverige och därmed Eskilstuna-industrierna under år 1930. De många utländska kunderna i t.ex. USA, Tyskland eller England hade inte längre råd att handla som förut. Både permitteringar och korttidsveckor blev vanliga. Arbetslösheten ökade dramatiskt och nödhjälpsarbeten blev ett faktum. Värst var det vintern 1932-1933 och i arbetarstäder som Eskilstuna var känningarna av krisen särskilt påtagliga. 1934 var lågkonjunkturen slut och arbetstillgången började bli bättre (Lindström).

Hubert Elisson – handfilhuggaren

I två år fick Hubert vara springpojke på Fil-Öbergs, innan han sattes i lära för att så småningom bli filhuggare. ”Efter sex-sju år var jag utlärd handhuggare av fil”, säger Hubert i en tidningsintervju den 26 augusti 1994. I ett reportage i tidningen Folket den 21 juli 1977 uppger han att man under lärotiden inte ens fick säga du till mästarna utan att det var först som utlärd titlarna lades bort. (Huberts läromästare hette Österman; han gick i pension 1952 vid 72 års ålder.) ”När man sedan fick börja med ackord fick man 39 öre för varje fil, det blev kanske 1:25 i timmen”, uppger Hubert till Kronobergaren (17 april 1982).

Och i en Filspån-artikel (personaltidning på Fil-Öbergs) berättar Hubert:
”Vad som främst krävs är känseln i handen. När jag började fick jag hugga rasp ett par tre år och se’n tog det 4–5 år innan man kunde något, man fick börja med runda, då endast undergrad  till att börja med och därefter omhuggning av gamla filar... Det är många år och mycken träning som till slut ger bra resultat.”

När vår filhuggare var 21 år gammal och ”skulle in i lumpen”, träffade han sin blivande hustru, Gullan. De var gifta i närmare 54 år; de fick en dotter och så småningom två barnbarn.

Handhuggning av filar

Hubert Elissons arbetsredskap var klubba och mejsel. Klubban var av järn med skaft av trä. Den tyngsta av Huberts klubbor vägde hela fyra kilo. Storleken på klubban varierade beroende på vilken typ av fil eller rasp som skulle huggas.  Många av klubborna följde Hubert genom alla år; skaften har blivit nästan genomnötta.

Filämnet – slipat så att det var helt slätt – sattes i en tving som med hjälp av ett slags rem, en stigbygelliknande anordning, kunde styras med fötterna. Med klubban i höger hand och mejseln i den vänstra grep sig Hubert Elisson verket an. Han började med att grada av kanterna så att de inte skulle vara för vassa. Därefter hade han på olja och krita för att inte mejseln skulle fastna. Mejslarna hade olika slipningar för olika grader och för olika filstorlekar. Avstånden mellan huggen skulle vara exakt lika, och en finare grad var naturligtvis svårare att hugga än en grövre. Efter att ha huggit ett stycke måste så Hubert göra en flyttning av ämnet för att kunna fortsätta.

Det var antalet hugg per kvadratcentimeter som bestämde grovleken på filar och raspar. Hubert kunde hugga ända upp till 140 hugg på en kvadratcentimer. Enligt en artikel i tidningen Folket den 21 juli 1977 högg Hubert 10 filar per dag och roterande raspar (som var mindre) kunde han framställa 50 stycken av per dag. Detta ska jämföras med att de då (1977) mest moderna maskinerna hade en kapacitet på 2 000 filar om dagen.
 
”En handhuggen fil får olika höga toppar och när en nöts ned så kommer nya fram. En maskingjord fil är mera jämn och när topparna är nednötta så är också filen slut,” säger Hubert i den ovan nämnda artikeln.
”Förr, när arbetstakten var högre, var det svårt att känna någon arbetsglädje. Det är roligare nu. Jag minns att jag satt och gjorde 600 kabinettrasp på tre månader. När den sändningen var klar drog jag en suck av lättnad. Dagen efter kom basen och sa att det hade kommit en beställning på 600 till. Fy fan.” (Hubert i Metallarbetaren 28-30 1977)

”Men jag har trivts . Och jag har också varit lite friare då jag inte behövt sitta vid en maskin.” (Tidningsartikel 3 maj 1982)

”Sen ska de ju härdas, efter när han har huggit, då härdades dom på Fil-Öbergs. […] Sen härdades allt innan det gick ut i handeln. ”
(intervju med Gullan Elisson 2001-04-03)

På frågan om Hubert brukade titta på filar i affärerna, svarade hustru Gullan i intervjun: ”Ja, det gjorde han, det kan jag tala om för dig, och jämförde och tittade och priserna. Ja, det gjorde han överallt.”

Metallstrejken 3 februari – 9 juli 1945

123 000 verkstadsarbetare och gjutare deltog i strejken, en av dem var Hubert.

”Men då var det storstrejk också de årena när han jobbade, så dom strejkade fem månader. Då lagade han mat tills jag kom hem”, säger Gullan i intervjun. Hon var då anställd på Bok-Öbergs (J. O. Öberg & Son) och under strejken måste hennes lön ha varit ett välkommet tillskott eftersom strejkunderstödet var synnerligen knappt tilltaget: 33 kr per vecka för medlem med försörjningsplikt (30 kr för ungkarlar) och från och med den tolfte strejkveckan utbetalades endast 24 kr per vecka för gifta. (1945 kostade t.ex. 1 kg ägg 3:66, 1 kg strömming 1:25 och 1 kg kaffe 5:32. Ett par damskor kunde man få för 34:-. Se Lagerqvist) Strejkkassorna tömdes (47 miljoner kronor betalade Metallindustriarbetareförbundet ut i understöd under strejken) och konflikten finansierades delvis med lån.

Grunden till strejken hade lagts på den avtalskonferens som samlats i september 1944: förbundsstyrelsen hade föreslagit en ökning av minimilöner och utgående timlöner med åtta öre; konferensen beslutade att begära en ökning med 15 öre och dessutom en ökning av ackorden med fem procent. ”För att förstå strejken måste den sättas i ett större sammanhang”, skriver Åke Lindström i Metallfolk 100 år. ”Den politiska kampen mellan kommunister och socialdemokrater blev allt bittrare ju längre kriget fortskred. Särskilt häftig blev den inför riksdagsvalet 1944. Men även på det fackliga planet var motsättningarna mycket hårda.”
Åke Lindström menar att fredsoptimismen, som 1944 började bli utbredd, utgjorde en utomordentlig jordmån för en offensiv lönepolitik, men att strejkens stora intresse ligger i uppgörelsen inom fackföreningsrörelsen mellan reformister och revolutionärer.
Efter fem månaders strejk tillstyrkte Metalls förhandlingsdelegation enhälligt ett förslag som bl. a. innebar att minimilöner och utgående timlöner skulle höjas med åtta öre; alltså i allt väsentligt samma förslag som presenterats redan på avtalskonferensen (Lindström).

Kungligt besök 1959

Den 16–24 maj 1959 firade Eskilstuna med buller och bång, pompa och ståt, 300-årsjubileum. Hubert Elisson spelade en inte oväsentlig roll. Bland begivenheterna i samband med jubileet fanns en stor utställning i Sporthallen, och bland utställarna i den s.k. Industrihallen fanns C. O. Öberg & Co:s AB (monter nr 45). Hubert Elissons uppgift var att, kanske för första gången offentligt, demonstrera sin skicklighet i handhuggning av filar och raspar. Eskilstuna-Kuriren hade den 16 maj (pingstafton) på förstasidan en stor bild av Hubert; bildtexten lyder: ”Hubert Eliasson [som de tyvärr kallade honom], en av expons attraktioner”.

Den 16 maj kom kungaparet till Eskilstuna, bl.a. för att inviga utställningen i Sporthallen.
Sin vana trogen gick sedan Gustav VI Adolf omkring bland utställarna och lyckades med konststycket att intressera sig för allt och alla. När det var Huberts tur utspann sig, enligt Eskilstuna-Kuriren, följande meningsutbyte:
”-Hur länge får man hålla på innan man når den här skickligheten, frågade kungen. -Jaa, en sex-sju år åtminstone, svarade Hubert Eliasson. Fascinerande, sade drottningen [drottning Louise].”

Hubert Elisson demonstrerar

Åren gick och Hubert blev allt skickligare på att hugga filar och raspar. Någon på företaget kom på idén att även filhuggaren Hubert Elisson kunde ”ställas ut” både på industrimässor och i andra sammanhang; både i Sverige och utomlands.

Den första utlandsresan gick till Utrecht i Holland, och i den holländska tidningen DE TELEGRAAF:s veckobilaga lördagen den 29 januari 1977 uppmärksammades Hubert med följande rader:

”Filhuggare
Hur händig du än är själv så finns det saker som endast mycket mycket få människor i världen kan göra. Ett exempel på sådana unika hantverkare sitter i den svenska fabriken/företaget Sandviks stånd. En av de tre filhuggare som ännu finns i världen sitter där liksom oberörd av tidens utveckling för att demonstrera sitt yrke. Han arbetar hos filfabriken Öberg som nyligen övertagits av Sandvik. Ni behöver inte försöka ställa frågor till filhuggaren, såvida ni inte behärskar svenska språket.” (

En annan gång var de i Milano. Hustrun Gullan, som alltid följde med sin man på hans resor, berättar:

”I Milano i Italien det var ju en flicka hon var italienska hon jobbade här på Fil-Öbergs kontor familjen hade flyttat hit till stan, Sverige. Men då när Sandviks vart, Sandvik ligger nere i Italien dom har ju sina fabriker också eller sitt kontor och de, och då flyttade hon tillbaka dit. Till Milano. Så när han fick sitta därnere och hugga då var ju hon . . . då tog hon emot oss, och vi var ju tillsammans med henne mycket, hon pratade ju svenska och så där.

Gullan minns även andra resor:

”Och sen var vi i Tyskland, i Köln högg han också. Det var också en sån där stor mässa, fast vi fick bo uti Düsseldorf. Sen hämtade de honom och körde in honom till Köln.11
[…] Sen har vi varit inom Sverige också, vi var ju uppe i Östersund och satt där på en mässa, nere i Växjö på en mässa. […] Jadå, det var roligt att komma ut, så det kan man inte klaga på, och han tyckte det var roligt. Samtidigt som det var jobbigt också, förstår du, och sitta och det […] men det var en sevärdhet att dom skulle visa hur ett sånt där hantverk gick till.”

Saxat ur tidningarna

Industrimässans raritet: Filhuggaren
Under rubriken Industrimässans raritet i Kronobergaren den 17 april 1982 beskrivs Hubert Elisson som en av huvudattraktionerna på en av de många mässor i Sverige där han deltog:

”Mässan vänder sig främst till bygg- och verkstadsindustrin och utställarna är de företag vars produkter Åman [Hans Åman AB i Växjö] själva säljer.
Men med på mässan finns också en verklig ”raritet”. Rariteten består av Hubert Elisson. Han är den siste filhuggaren som behärskar konsten att hugga filar för hand. […] ”Men även om det är synd att en konst och ett hantverk försvinner på det här viset är det inte enbart av ondo” menar Hubert Elisson. ”Att sitta så här sliter fruktansvärt på kroppen”, säger Hubert där han sitter bland alla de moderna verktygen och maskinerna i utställningslokalen.
Hubert själv har klarat sig men många av hans kollegor har blivit mer eller mindre invalidiserade. ”Förr blev en filhuggare bara 45 år ungefär”, säger Hubert.

Eskilstuna Järn o. Metall arbetarefackförening 90 år – 1980
Program 21-24/4
Sveriges sista handfilhuggare
HUBERT ELISSON
Handhugger filar vid utställningen i  Stadsbiblioteket måndag 21/4 kl.18–19, tisdag 22/4, onsdag 23/4 o torsdag 24/4 kl. 14–16, 17–19. (Annons)

Tidningen Folket den 22 april 1980:
Levande attraktion på Metallutställning
Intressantast på utställningen är Hubert Elisson – Sveriges siste handfilhuggare.
Han uppträder ”live” tisdag, onsdag och torsdag.
En makalös uppvisning i yrkesskicklighet.

Hubert Elisson på TV
Den 28 januari 1982 undertecknades ett avtal mellan Nordfilm och Hubert Elisson om dennes medverkan i en film med arbetsnamnet ”Filhuggaren Hubert Elisson”. För maximalt tre inspelningsdagar skulle han få en ersättning på 2 000 kronor.
”Hubert – filhuggaren”  sändes i TV1 måndagen den 17 maj 1982 och tittarna kunde njuta av Huberts huggkonst  medan han, på omisskännlig eskilstunadialekt, berättade om sitt hant-verk.
 
Hubert Elisson på film
I samband med Metalls 90-årsjubileum gjordes även en färgfilm med Hubert i huvudrollen. Filmen visar Hubert i full färd med att hugga filar på Stadsbiblioteket i Eskilstuna.

Hubert Elisson i skrift
1976 hade Verkstadsklubben vid C. O. Öberg & Co funnits i 75 år och man beslöt att ge ut ”Några anteckningar om dess 50-åriga verksamhet, samt de följande 25 åren.”  Den 55-sidiga skriften avslutas med några rader om Hubert under rubriken Han är den siste i sitt yrke:

”Hubert arbetar med den klubba, han började med 19 år gammal och med fem års lärlingstid bakom sig. Han sitter, som han själv suttit i 43 år och hans föregångare redan på 1850-talet.
Handhuggaren är en yrkesman med stor tradition och stolthet. Det är hans skicklighet som avgör filens kvalitet. Det händer att han måste göra 140 hugg per centimeter, och inget får hamna snett. Nu är maskinen på väg att överta jobbet. När Hubert Elisson slutar finns ingen upplärd, som tar vid.”

1981 utgav Eskilstunaförfattaren Bjarne Moelv och Eskilstunafotografen Sören Lindell ”En bok om Eskilstuna” och inte heller här saknas Hubert Elisson:

”Kultur.
Filhuggaren Hubert Elisson, 63, framträder vid Metalls 90-årsjubileum i Eskilstuna. Han sitter i stadsbiblioteket som landets siste handfilhuggare. Publiken sorlar och funktionärerna festtalar. Ryggen och axlarna har tagit stryk av hårt koncentrationsarbete i ergonomiskt sett vådliga moment under stark ackordspress. ”-Men på gamla dar blev man kultur,” säger han med ett lite snett småleende. ”Jag har till och med fått resa till Holland och visa upp mig inför branschfolket – som representant för ett utdöende yrke. Inte kunde man tänka sig, då på 40-talet, att man skulle bli kulturpersonlighet. Man har ju inte gjort annat än passat tiden och skött sitt jobb . . .””

”. . .sen när han slutat jobba sa han
att det var som att bära en ryggsäck på ryggen
så ont gjorde det”
(Gullan Eliasson)

Orden är Gullan Elissons från intervjun 2001, och hon svarar på en fråga om arbetsmiljö och förslitningsskador. Hubert själv berättade:
”Svårt att säga vilket som varit tröttsammast – att hugga grova filar med fyrakilosklubban eller utföra precisionsarbete som bildhuggarfilarna. Det ena frestar hårt på de fysiska krafterna, det andra betyder anspänning i ögon och händer. Arbetsamma var också de stora ’trissorna’ som höggs i olika grovlekar i sexåtta fält med olika mejslar”, menar Hubert i Eskilstuna-Kuriren den 20 november 1971.

”Jag har ju fått mina sviter, men samtidigt har jag fått känna att man gjort skäl för sig i sina dagar”, säger han i ett tidningsurklipp daterat 17 maj 1982.

Hubert deklarerar allt emellanåt att hans yrke varit slitsamt, att det frestat på rygg och nacke, att det varit ansträngande för ögon och handled, men ingenstans säger han att han skulle ha fått några bestående men. Därför är det med förvåning man tar del av vad reportern Rolf Bäckström skriver i Skånska Dagbladet den 16 mars 1983:

Han sitter där som ett ”museiföremål” [vid den industri- och byggfackmässa Heimer & Co Järnvaru AB i Malmö arrangerat] och visar hur man i en gången tid hade som hantverk att vara filhuggare. Han är samtidigt ett exempel på hur arbetsmiljön kan fara illa med människor om inte lokaler eller arbetsställning är rätt konstruerade.
Hubert Nilsson [namnet till trots är det vår Hubert det är fråga om] är en sliten man. Han behöver dagligen hjälp av sjukgymnast för sina höfter och axlar. Ett exempel på hur en felaktig sittställning kan leda till är att hans vänstra ben är 2,5 centimeter kortare än det högra.

Hubert Elisson– pensionären

”Siste filhuggaren avtackad efter 51 år” och ”Med Hubert pensionerades ett helt yrke” löd tidningsrubrikerna, när Hubert valborgsmässoafton 1982 blev ordentligt avtackad efter väl förrättat värv. Att Hubert gick i pension innebar emellertid inte att hans bana som handfilhuggare var över han fortsatte att ställa upp och visa sin skicklighet vid olika tillfällen.

Så var han t.ex. i Östersund i augusti 1983 på Industrikontakt 83 – en mässa där länets företagare fick visa upp vd de hade att bjuda på. 1984 var han i Sandviken i samband med Sandvik-koncernens bolagsstämma:

Huberts vanliga millimeterprecision
Maskiner och robotar tar över och styr allt större del av jobben.
Ovanstående påstående har accepterats i det svenska arbetslivet. Den tekniska utvecklingen skildrades också i anslutning till koncernens bolagsstämma i Sandviken den 11 maj, där besökarna vid visningar av skilda specialiteter var vederbörligen imponerade.
Men när de kom till Hubert Elisson och fick nöjet att studera hans handhuggning av filar, tog de upp en stående applåd. Rena konstnärsskapet, tyckte besökarna när de såg Hubert hugga med millimeterprecision och i en fortfarande obruten takt.
(Konverten 11 maj 1984)

1985 kunde julmarknadsbesökarna vid Rademachersmedjorna i Eskilstuna betrakta Hubert i full aktion.

1994 var det dags för utställningen ”Farfars industriarbetsplats” på Faktorimuseet i Eskilstuna, en utställning som visade hur det såg ut på Fil-Öbergs förr i tiden och Hubert var med och högg filar igen.

Även efter pensioneringen hände det att Hubert användes av företaget i reklamsammanhang:

Ur reklam- och gåvobrev från SANDVIK ; Saws and Tools undertecknat av Lars Jäderberg och daterat 1985-02-28. Brevet är på engelska och adressat är ”Dear colleague”

”Well, just to remind you of the tradition, which is connected with our file business, I would like to give you a very special file. It is a file, which is cut by hand by Hubert Elisson, a former file cutter at Öbergs. He is one of the few people living in the world, who still has the skill to produce a handmade file, which surely is something unique today. Please take this piece of crafsmanship [!] as a reminder of old traditions, but also as a positive sign of joint efforts to develop the file business in the future to mutual benefit.”

Hubert gjorde också ett återbesök på sin gamla arbetsplats som byggts om och skulle tas i bruk av Mälardalens högskola. Gullan Elisson berättar: ”Det skulle invigas här i stan, och då fick han faktiskt sitta där . . . För han sa en gång så här: Å, vad roligt det skulle vara och fått se hur fint det har blivit på Fil-Öbergs. . . . Ja, han fick vara med och sitta nere i vestibulen.”

Hubert – motionären

Det stillasittande och ansträngande yrket som handfilhuggare gjorde motion på fritiden till ett måste, något som Hubert var helt på det klara med.
1966 bildades ”Spänstfolket”, ett kamratgäng som träffades en gång i veckan. På programmet stod gymnastik varvat med innebandy. ”En kväll kom han hem, då hade han en blåtira, han hade fått en boll mitt i ögonen. Men det var roligt, dom var som andra ungar, fast dom var gamla”, berättar Gullan Elisson. Enligt en artikel i Folket (12 september 1989) hade deltagarnas medelålder efter 23 års spänstande hunnit bli 70 år. Då hade de kommit till insikt om att ett bra sätt att hålla formen var att dansa jenka! Även som pensionär fortsatte alltså Hubert att motionera.

”Spänstfolket” gick också Sörmlandsleden, badade bastu m.m. Ibland stod andra aktiviteter på dagordningen, t.ex. fiske eller teaterbesök i Stockholm.

1972 anordnade Öbergs-korpen motionscykling – banan mätte 2,5 mil – och Hubert hängde med i svängarna. Till sin arbetsplats tog han alltid cykeln, och på lunchen cyklade han hem för att äta. Makarna Elisson bodde till att börja med på Krongatan, sedan på Tegnérgatan och till sist på Stensborgsatan. Från den sistnämnda adressen cyklade den spänstige pensionären under sina sista levnadsår varje vecka till Nålmakaren (servicehus och äldreboende) för att bada bastu.

Hubert Elisson var väldigt aktiv in i det sista. Han avled plötsligt i sviterna av en stroke 1997 (Gullan Eliasson).

Hubert – rubrikernas man:

Den siste av sitt slag  DEN SISTE FILHUGGAREN

Eskilstunabo unik i Europa som yrkesman

Den siste som handhugger filar

Filhuggare – yrke som försvinner
Hubert på Öbergs blir den siste

Hubert Elisson – den siste filhuggaren

Han är den siste i sitt yrke

Tv-program om Hubert – den siste filhuggaren

Den siste filhuggaren?

Handhuggare hyllad
Den sista i det yrket?

Med Hubert pensionerades ett helt yrke

Siste filhuggaren avtackad efter 51 år

Var Hubert verkligen den allra siste filhuggaren? Ja, i Sverige i alla fall, troligen också i Norden – att sträcka sig längre än så är kanske förmätet. Klart är i alla fall att i den industrialiserade västvärlden lär det inte finnas många av hans kaliber, så visst är Hubert värd både all uppmärksamhet och alla rubriker.

Källor

Gullan Elisson, änka efter Hubert Elisson, intervju 2001-04-03
Hubert Elisson, Folket 1982-04-30
Eskilstuna-Kuriren
Lagerqvist, Lars O & Nathorst-Böös, Ernst, Vad kostade det?, Upplaga 4:2, 1999
Åke Lindström, Metallfolk 100 år, Eskilstuna 1990

Hjälpte informationen på den här sidan dig?

Tack för ditt svar!

Du har nu hjälpt oss att förbättra eskilstuna.se.

Eskilskällan

Ett rum i Stadsbiblioteket där personal från arkiv, bibliotek och museer bemannar vissa tider.

Öppettider

Måndagar 13.00-15.00.
Tisdagar-onsdagar 10.00-12.00.

Postadress

Box 17, 631 02 Eskilstuna